Ida och Livet

Ibland blir man vardagsblind. Glömmer bort hur lyckligt lottad man är. Jag är. För det är jag. Jag har allt jag kan önska mig och mer därtill. Men det vågar jag inte tänka så ofta, för då blir det liksom så skört. Ju rikare man är dessto mer har man ju att förlora. Och det är en av få saker som VERKLIGEN skrämmer mig. Och just nu vill jag inte vara rädd. Just nu vill jag bara sparka av mig skorna, kliva ut på gräset och njuta av livet.

 

 

 

Godmorgon. Legendariska bilder från igårkväll, eller hur? De blev ju bara så fina, och jag har fler. Måste ta mig i kragen och framkalla massa bilder snart för det börjar verkligen bli en hel del. Är jätteglad att vi köpte systemkameran innan Dante föddes, den var värd varenda krona och jag hoppas den kommer hålla i många år framöver.

Och tänk om Lova varit en sisådär åtta år äldre, då hade hon varit den perfekta barnvakten... men en fantastisk kusin och lekkompis och hjälpreda är inte så tokigt det heller!

 

 

Ännu en fantastisk dag i solens land! Pappa kom hit och hjälpte till med att lägga golvet som nästan är helt färdigt nu. Lite kvar under själva köksdelen bara, och så ska det betsas grått och lackas. Jag har pysslat ute med att tvätta trädgårdsmöblerna och altanen, gräva rabatt, hänga tvätt, sola i 2 minuter, mata, vagga runt i vagnen, underhålla och leka med Dante! Har även hunnit med en långpromenad + matlagning. Inte illa pinkat.

Lova var också här och hon Corbin lekte som galningar. Ser sällan min hund springa med en sådan passion kan jag säga. Det spritter liksom i benen på en när man tittar på hur han kryssar mellan gullvivor och pallkragar!

 

 

 

 

 

 

Att kunna vara ute utan jacka och slippa frysa. Att få smörja in sonen med solskyddsfaktor för första gången. Att kunna ha altandörren öppen hela dagen. Att hänga kläderna på tork utomhus. Att stoppa ner händerna i mörk sval jord och plantera färgglada pelargoner. Att gå barfota i gräset. Det är lycka det. Är sommaren här nu? Jag tänker tro det idag i varje fall och njuta varenda sekund.

 

Vi har varit på öppna förskolan idag. Dante leker oerhört koncentrerat när vi är där. Kul för honom och kul för mig att dricka kaffe och titta på andra föräldrar. Lite så det blir!? Vet inte varför.

Pratade dock med en personal litegrann, det var trevligt. Han pratade lite om sitt arbete med barn och kyrkan och ett skolprojekt som handlar om att lära barnen om kristendomen och bibeln helt enkelt. Och där satt jag och kände mig som värsta förrädaren! Jag som inte ens vill döpa Dante. Fast jag vacklar lite i det vissa dar. Men... nej. Det blir inget dop. Antingen så får det bli namncermoni eller ingenting alls.

Om jag kunde bestämma så skulle jag nog vilja ha en tro. Jag kan avundas andra det ibland. Den där gemenskapen man får på köpet. Som i filmer där man går till kyrkan hela familjen och träffar andra församlingsmedlemmar och man sjunger och spelar och äter tillsammans och pratar lite med den snälla, förstående prästen som ser alla och man...tror på gud också. Typiskt.

För ett tag sedan försökte jag övertala min familj att vi skulle börja gå till kyrkan som ett litet experiment typ. Gå dit tillsammans och sedan gå och fika ihop efteråt eller något trevligt. Se vad som händer inom en. OM det händer nåt alls. Bara på kul liksom. De bara stirrade på mig som att jag var helt dum i huvudet och sen har vi aldrig mer pratat om det.

Förrädaren Judas och Jesus.

 

Nu har jag skapat två nya kategorier. "Barnaväntan" där jag lagt alla inläggen om graviditeten, och så självklart "Dante" där Danterelaterade inlägg finns. Ville inte ha det så förut av någon anledning. Ville inte bli en typisk mammablogg, men jag är ju en mamma och det här är ju en blogg... så. Det är klart att det blir mycket om det viktigaste i ens liv! Men ja, ALLT behöver inte handla om min son för det. Min blogg fyller olika funktioner för mig. Dels så är det jättekul att dokumentera livet med berättelser och bilder och roligt för vänner och familj på håll att få ta del av det med, dels så är bloggen lite som terapi för mig. Jag skriver om det jag vill, för att jag mår bra av det. Ibland har jag något viktigt jag vill dela med mig av, men oftast är det bara funderingar som rör mitt lilla liv. Och när andra gläds åt att läsa det dessutom så blir det ju extra kul!

Förövrigt så ska jag jobba på att inte bli så jäkla långdragen. Jag svävar ofta ut och flummar iväg om tusen saker, istället för att bli mer bloggig och dela upp det jag skriver om.

Hej hej. Mina plantor vinkar i bakrunden.

Vi är här nu, nästan alla av oss. Min familj. Bara lillebror kvar i huvudstaden. Men han kommer nog tillbaks han med, tids nog. Det tänker jag i alla fall tro.

Ikväll ringde syrran och fastän vi redan varit ute och farit så övertalades jag att hämta hit henne. Jag packade in bebis, hund och mig själv i volvon. Alla ska med! Fast det tar bara fem minuter med bilen dit, men Corbin övertalade mig han med, med sina snälla hundögon. Johan jobbar natt.

Det är svårt att förstå att det är verklighet att vi nu kan börja umgås som två vuxna personer. Jag och syrran alltså. Och förmodligen är det svårt för andra att förstå storheten i detta. Vi har ju alltid varit systrar liksom, vad är skillnaden? Men det är skillnad på förr och nu och det gör mig himmelens glad. För det första är det 14 år mellan oss. Det tog ett tag innan jag växte ikapp. För det andra så flyttade hon till skogen och skaffade barn och levde ett annat liv och jag flyttade till Trosa för sex år sedan. Och kom aldrig mer hem igen. Förrän nu. Det var liksom som att vi blev lite bestulna på de där åren som vi båda längtat efter när jag var yngre. Och nu bor vi båda plötsligt 2 km ifrån varandra. Avståndet har minskat både i kilometrar och år. Nu när jag också har barn så tror jag att vi liksom når varandra på ytterligare ett plan. Och vi har all tid i världen att ta igen allt nu. Och det ska vi! Hon ligger därute på min soffa nu. Och kanske övernattar. Tänk alla nätter jag övernattat på hennes soffa när jag var liten... Eller så är hon borta när jag vaknar. Men det gör inget, för här får man komma och gå som man vill. Om man har en plats i mitt hjärta så står dörren alltid öppen!

 

 

 

 

Jag hade en jättefin dag igår. Det var sommarvarmt och jag och Dante promenerade till stan och åt lunch med Johan som hade maraton-körning hela dagen med körskolan. Sedan gick jag och kollade i lite klädbutiker och drömde om den där vårgarderoben... som jag kommer överleva utan. Definitivt. Efter det promenerade vi hem, hämtade Corbin och gick hem till mamma och pappa. Ingen var hemma typiskt nog så vi gick hem igen och parkerade oss på baksidan i solen med saft och grönsaksbok. Dante var överlycklig i gräset och Corbin var överlycklig att någon ville hänga med honom därute. Jag satte på plasten till växthuset och tänkte börja flytta ut några plantor (de håller på att överta hela vardagsrummet). Idag är det dock kallt igen. Och regnigt. Hmm.

Vi ska till Birsta och handla lite smågrejer till vår köksrenovering som verkligen är på G nu! Åh det kommer bli fantastiskt med nytt kök och framför allt nytt golv. Trägolv. Jag ska gå barfota på det i sommar och njuta.

Kampen för att börja behandla min kropp som mitt tempel fortsätter. Igår gjorde jag egen pesto, och det blev himmelens gott. Maria, min gamla klasskompis berättade hur hon brukade göra och förklarade att man kan ta vilka nötter som helst, och använda både basilka, persilja eller ruccola. Och man kan absolut skippa osten. Jag tog en kruka basilka, ganska mycket persilja (den är billig), cashewnötter, två vitlöksklyftor och massa olivolja. Blandade lite som jag tyckte och mixde allt. Tänk att något som jag alltid älskat var så lätt att göra! Jag har aldrig tidigare ens tänkt tanken på att kolla upp hur man gör, har bara tänkt att det måste vara svårt och omständigt. Och dyrt. Tji fick man.

Bakade även lite bröd på kvällen. Linfrö och morotsbullar. Det var absolut inte svårt. Och snacka om billigt. Vad kostar en påse  mjöl liksom? Typ 12 spänn. Två morötter? 2 spänn. Jäst? 1 spänn. Vatten? Gratis. Typ. Och man använder ju inte en hel påse mjöl. Det blir mer än hälften så billigt som köpebröd i alla fall. Och bröd är väl en av de ätbara grejerna som i alla fall vi måste lägga mest pengar på. En påse bröd kostar ca. 20 kronor och räcker i tre dagar max. Vi äter nog tre påsar bröd i veckan. 60 x 52 = 3120 kronor. Lite vetemjöl med luft och socker i för över 3000 kronor per år.

Får se hur länge jag orkar hålla på och baka. Men jag tänker att jag ska skämma bort mig själv så att inget annat än hembakat till slut kommer duga! Och så får man försöka göra bra saker till en vana. Det är ju nya grejer som är jobbiga.

Var vid havet igår. Lörudden. Finns många fantastiska ställen runt denna stad som jag aldrig upplevt förr. Lite som att jag inte heller är född här. Och det är ju bara kul och spännande egentligen! Tänk alla sommarutflykter vi ska göra. Snart. Ska bara bli liiite varmare först.

När vi kom hem från Lörudden kände jag mig stenad. Det var faktsikt obehagligt. Tror ärligt jag kan säga att jag ALDRIG varit så trött förut. Nånsin. Inte ens efter förlossningen. Det måste ha varit pollen eller... eller jag vet inte!!! Jag gick och la mig 19.40 prick. Måste ha varit första gången sen jag var sju år.

Min gamla klasskompis var ju här för ett tag sen och hade med sig recept och tips till mig som helt tappat greppet om matlagningen. Det var supertrevligt och jag skärpte faktiskt genast till mig! Har dragit ner på sockerintaget. Börjat laga riktig mat igen som supersnabb pizza på tortillabröd, egenkomponerad moussaka, omelett till lunch (ja det ska ju vara ENKELT och nyttigt) och till och med bakat eget bröd. Jag har även gjort smoothies på bär och havreyoghurt. Skitbra frukost, mellanmål eller efterrätt. Idag blev det dock Cherry Woken. Hehe. Men man får faktiskt vara snäll med sig själv och ta genvägar när det behövs, som småbarnsförälder. Och så onyttigt är det ju inte, mest dyrt.

Var hemma hos mamma och pappa i förrgår och fick långa dessa böcker av pappa:





Jag har förmodligen ärvt mitt intresse för mat av pappa. Han har lagat i princip all mat under hela min uppväxt och även om jag inte lagade så mycket mat (ingen!?) när jag bodde hemma så var det ändå lite som att jag kunde en massa när jag väl flyttade hemifrån. Jättekonstigt. Jag hade väl kollat hur han gjorde och snappat upp något undermedvetet antar jag. Jag kan väl inga riktiga grunder som vore bra att kunna egentligen, men jag kan alltid sno ihop nåt ätbart av vad som finns hemma! Kollar sällan recept utan improviserar hellre, och kollar jag ett recept så gör jag ändå aldrig som det står.

Dessa böcker handlar om matindustrin. Den tragiska. Den handlar om alla kemikalier som sprutas in i våra smörgåspålägg och annat vi stoppar i oss varje dag. Jag läste tre kapitel i den första boken igår och sen blev jag jättedeppig. Det var bara så ledsamt. Vi är ju helt lurade som konsumenter och jag vill inte det! Jag fattar ju att en färdigsås omöjligt är bra för kroppen, men att man sprutar in saker i skinka och kyckling!?!? Vafan liksom. Sluta med det! Ni gräver ju er egen grav. Man kan ju styra rätt mycket vad man väljer att köpa men det finns ju en gräns. Man åker ju inte och köper en gris och slaktar och tillverkar egen korv och skinka av liksom! Man tänker ju att: "jamen skinka är ju magert, nyttigt och man vet precis vad det är i. Kött såklart." Ja kött från nån stackars plågad gris som man tagit flera olika slamsor ifrån och pressat ihop till ett stycke, sedan klistrat dit en fejkad fettrand, sedan sprutat in socker, vatten, antioxidationsmedel, konserveringsmedel och slutligen en fejkad arom som ska få en att tro att skinkan är rökt!!! Jag fick domedagskänslor och maktlöshetskänslor av boken och mådde piss. Pendlade mellan att tänka att man lika gärna kan lägga ner och äta Mc Donalds varje dag eller att jag måste flytta ut på landet och bli självförsörjande. Odla alla grönsaker, ha höns, getter osv. Inget av alternativen är ju aktuella. Fan.

Läs böckerna om du orkar bry dig och om du verkligen vill veta. Annars, skit i det och lev lyckligt vidare i tron om att du äter bra mat. För det gör du troligtvis inte. Kan bara beklaga.

Godmorgon! Solen skiner igen efter några regniga dagar.


Idag kommer en gammal klasskompis som går en hälsoutbildning hit och ska ge oss lite matlagningsinspiration. Jag är vanligtvis ganska noga med vad jag stoppar i mig och vi brukar laga det mesta från grunden. Alltså inga halvfabrikat och färdiga såser! Nu på sista tiden har tyvärr matsituationen ballat ur lite och vi köper hem lite väl mycket mat från vår granne woken och maten vi lagar hemma får inte riktigt lika mycket kärlek, tid (och grönsaker) som jag skulle vilja! Jag äter i princip vad som helst för att bli mätt. Dessutom är jag sockerberonde och definitivt kaffeberoende vilket magen inte direkt uppskattar... Så det ska bli jättekul och spännande att se vad som kan komma ur detta lilla hembesök!

 

 

 

 

 

 

Jag och dante skulle handla skor och jacka igår men kom hem med lite till. Typ en helt ny vårgarderob! Fanns så himla mycket fint. Men det behövdes. Tänk om jag också fick en helt ny vårgarderob? Drömma kan man ju alltid.

Imorse när jag vaknade och insåg att det regnade blev jag glad eftersom vi är förkylda och allmänt trötta här. När det regnar får man vara inne hela dagen och kolla på teve om man vill. Mysa. Slöa. Utan dåligt samvete. Yes!

Foto: © UNICEF/Asselin

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

 

 

 

... i ett bord. Vi var på loppis i Svartvik. Skulle tagit med kameran, för det är himla fint där ute med små bodar och hus och en lada med alla grejer. Och det ligger vid havet. Jag, Johan, Dante och pappa tog en sväng dit eftersom de precis öppnat för säsongen igår. Var ju tvungna att checka av om det fanns några grejer där. Och det gjorde det. Jag hittade en cool teakskål, en teakblomkruka på ben, Johan hittade en hatthylla som ska säljas vidare och så hittade jag bordet med stort B. Det liksom talade till mig där det stod bortglömt i ett mörkt hörn i ladan. Så otroligt fint! Perfekt slitning och det kommer att göra sig utmärkt i vårt nya kök. Blir en fin kontrast mot det nya. Man ska absolut blanda nytt och gammalt tycker jag. Då trivs jag. Jag avskyr när allt är nytt, plastigt och supermodernt. Det måste finnas lite själ i saker. Och det här bordet fanns det mer än lite själ i. Tänk alla familjer som suttit runt detta bord sedan 1800-talet. Man undrar ju vad som sagts runt detta bord. Vilka viktiga beslut som fattats i människors liv. Vilka möten som skett. Människor som lärt känna varann och människor som tagit farväl. Barn som vuxit upp. Man undrar vilken mat som serverats och vilka fester som pågått runt detta bord... vilka drycker man skålat med, vilka sånger man sjungit! Köket och framförallt matbordet är ju ändå hemmets hjärta. Det är där man samlas varje kväll för att äta tillsammans och prata om dagen. Så var det när jag växte upp och så vill jag att mina barn också ska få växa upp!