Ida och Livet

...som tränger sig igenom allt. Hittade denna underbara bild när jag gick igenom arkivet för att skicka massor på framkallning. Dante 2 veckor kikar lömskt på mig genom sina små fingrar. Det är så kul när man hittar bilder man först avfärdat som nästan misslyckade men sedan hittat andra djup och detaljer i eftersom. Ska bli så kul att framkalla de första bilderna på Dante och få göra iordning fina album. Jag är en minnesnörd av rang och har alltid varit, och de här bilderna är mina livs viktigaste! Jag är fullkomligt livrädd för att min dator ska krascha och vägrar därför tömma kameran som är helt proppfull...

En vecka har gått sen sist. Anna bor här fortfarande, men imorse drog hon till Sundsvall i några dagar. En hemlig dröm jag har är att någon gång få bo i kollektiv. Gjorde ju nästan det på Stensund, så nära man kan komma i alla fall, och jag trivdes så otroligt bra i den boendeformen. Alla har sitt eget krypin, men det ska finnas allrum och kök som man kan dela. "Kan" antar jag betyder att jag också vill ha mitt egna kök och allrum... hmm. Som sagt, dagdrömma kan man alltid få göra. Jag gillar i alla fall tanken på generationsboende eller kollektiv, där man aldrig är riktigt ensam och där ens barn växer upp i närhet till andra kloka vuxna än sina föräldrar.

I veckan har vi haft middagar här med vänner och familj, pappa var här i helgen för att gå på konsert med brorsan. Åh jag älskar att ha massa folk hemma som stökar omkring och berättar historier, men på samma gång är jag en riktig ensamvarg som uppskattar lugnet precis lika mycket. Och jag kopplar gärna ner mig från telefon och dator ibland för att vila hjärnan från ständigt inflöde av sociala medier och annat brus. Apropå teknik så har jag verkligen gått in för ett av mina nyårsmål och i princip helt slutat att titta på teven. Istället kollar jag enbart på svt och tv4play, och väljer då ut program jag verkligen vill se. Varje morgon har jag gjort som vana att äta frukost till nyheterna tillexempel och när dom är slut så är dom slut. Det kommer ingen annan skit efteråt som på vanliga teven som jag annars ofta råkar fastna framför! Och kasta bort tid på. Helt otroligt skönt. Trodde det skulle bli mycket svårare faktiskt.

Så nu kanske det är dags att gå vidare på den där listan och utmana mig själv ytterligare...

Eller så skyndar jag långsamt. Dante genomgår förmodligen någon slags utvecklingsfas just nu och är mycket mer gnällig och klängig än vanligt plus att han inte sover på nätterna. Han vaknar med jämna mellanrum, men om han får ligga tätt intill mig i vår säng så går det bra. (Men vem vill ligga tätt intill sin bebis i ett mörkt sovrum 20.00 till 8.00!?) Så att börja med nån fysisk träning nu är liksom inte alls aktuellt på något sätt. Jag jobbar för att genomleva dagen med trötthet och hunger... det lät ju roligt och inspirerande, men lite så är det just nu. Men jag har på känn att det strax kommer en ny period med min vanliga solstråle till son igen! Fast sova på natten har ju dock aldrig varit hans starkaste sida, inte hans mors heller förresten.

 

 

Har i några dagar blivit manisk och antecknat Dantes sovrutiner. Minsta lilla minut. Försökt hitta samband, logiska förklaringar, försökt kontrollera att han varken sover för mycket eller för lite... vilket har funkat sådär? Halvbra? Halvdåligt? Inte alls troligtvis. Nu är det ny vecka och jag lägger ner antecknandet ett tag och låter det vara som det är helt enkelt. Det går väl till sig så småning om! Eller så gör det inte det och då får det gå bra det med. Det tar mindre energi av mig att följa hans tider än att försöka passa in honom i tider som passar oss bättre, som andra tycker är normalt för en bebis eller försöka med knep som andra anser kommer lösa problemet. För vi har testat det mesta vid det här laget och ingenting gör att hans dygnsrytm blir mer "normal", snarare tvärtom. Och så länge han mår bra och är världens gladaste kille nästan jämt så får det fan va.

Annars så gör vi massor hela tiden känns det som! Det känns inte ett dugg ensamt eller trist att vara mammaledig just nu. Igår var vi på 30-års fest. Dante höll ut i mer än två timmar, vilket är rätt bra jobbat för att vara honom, sen drog vi två hem. Det var grym mat och ett skitmysigt ställe och jag blir glad över att det funkar rätt bra att ta med Dante till olika ställen och tänker fortsätta med det framöver så att han vänjer sig vid folk och stimmiga miljöer från början.

Vi har även träffat Jeanette och Corbins Bichon frisé-tjej Trollet och lite andra hundar som Corbin lekt med. Jag har kommit på knepet för att faktiskt få lite motion på våra promenader; sätta honom i en långlina och bara gå. Då kan han stanna hur mycket han vill och springa ikapp mig sen. I vanliga fall brukar han mest få springa i linan där det är mindre folk och hundar, men jag har testat runt sjön nu och det funkade skitbra! Han kom varenda gång jag ropade och gick inte alls för långt ifrån mig och vagnen. Han gick till och med förbi hundar utan att försöka hälsa! Så nu har han nytt förtroende och ny frihet och jag får motion, fantastiskt.

Och mer dagboksmaterial kommer det... vi var på första Babysimmet idag på Östermalm. Gick rätt smidigt med tunnelbanan dit ändå. Det var skitroligt tyckte Dante som trampade vatten som han aldrig gjort annat! Folk förundrades över hur man kunde vara bara fyra månader men ändå besitta en sådan bastant kroppshydda som min son. Kunde inte låta bli att bli lite stolt när instruktören snodde Dante för att visa hur man kan åka "slalom" i vattnet. Lyckat helt enkelt och i veckan ska jag ringa och kolla när vi kan komma nästa gång eftersom jag tänkte försöka komprimera vår kurs på grund av eventuell stadsflykt.

Kvällen ikväll spenderades hemma hos Malin. Frågan är varför vi inte gör det oftare? 15 min promenad bort bara. Konstigt nog så tror jag faktiskt att vi kommer att ses mer när vi är på plats i Sundsvall, trots att hon bor här, med tanke på att hon pendlar endel. Linnea var också där och vi hade hundra saker att prata om och jag ville helst inte gå hem! Tiden flög och det är ju det den gör när man är med sina bästa vänner och har massor att ventilera och uppdatera varandra om.

Puh. Färdig dagbokat för ikväll. Och alla sover! Och snarkar. Utom möjligen Anna, men skulle hon mot förmodan göra det skulle jag ändå inte höra det pågrund av total överröstning av mina tre underbara familjemedlemmar.

En superfin dag har passerat. Jag, Corbin och Dante gick till Babyplanet och inhandlade blöjspeedos till Dante som ska börja på babysim på söndag. Jag hittade en rabattlapp i en tidning och ville inte vänta med att börja, det är så lätt att det aldrig blir av då. Ska hur som helst bli skitkul! Sedan kom Nathalie och Felix hit och lyste upp dagen. Felix och Dante är typ lika gamla och det är så skönt att ha någon annan vuxen än Johan att prata bebisutveckling och problem med! Inte alla utan barn som tycker det är jättespännande. Förståeligt.

Sedan kom Johan och Anna hem. Johan åkte och nattjobbade senare och jag och Anna hade filmkväll. (Såg Blue Valentine med Michelle Williams, en av mina favoritskådisar.) Dante somnade vid nio! Vaknade några gånger men somnade om hela tiden. Underbart!

Igår var förresten Sonia och Gergö här, de skulle jag också vilja ta med mig till Norrland. Vännerna blir ju som en liten familj här och igår rullade vi köttbullar, skrattade och trängdes i vårt lilla kök. Precis som det ska vara.

Gergö och Sonia hos oss i höstas.

 

Nattningen gick inte helt enligt förväntningarna igår. Dante blev övertrött och låg och vände och vred på sig som en ål till klockan 12. Jag hade sett fram emot att få sitta en stund i soffan och ta det lugnt när han somnat men när han väl somnade var jag lika trött själv så det var bara att släcka lampan. 8.00 imorse slog han upp sina ögon igen med ett piggt leende! Yes.

Denna morgon har Anna suttit och grejat med sina skolsaker, hon har precis börjat läsa till sjuksköterska. Jag har mejlat mina lärare om två kurser jag måste göra färdigt innan jag kan söka in till termin 3 i Östersund. Börjar längta lite efter jobb och skola igen, samtidigt så får jag lite panik över hur vi ska få våra föräldraledigheter att räcka till ordentligt. Jag vill ju inte att Dante ska vara jätteliten när han börjar på dagis... Svårt att planera allt detta med tanke på flytten och jobbsökande mitt i allt. Men det blir nog bra tillslut. Den 20 februari ska vi vara ute ur lägenheten i alla fall!

Idag ska vi gå runt sjön med Corbin, sen kommer Nathalie och Felix hit och hänger. Trist att man inte kan ta med sig alla människor man tycker om till Norrland också...

Det är svinhalt ute, alltså avvaktar jag med löpningen ett tag! Ingen Öpnna förskolan idag, vi (jag) var trötta trots en bra natt. Börjar få in någorlunda läggningsrutiner med Dante, han brukar somna vid 21-22 tiden. Vaknar dock någon timme senare ibland och blir övertrött. Då kan han speeda på i några timmar till innan han lyckas komma till ro lillstackarn.

Goda nyheter är att vi äntligen sålt vår lägenhet nu! Skönt att slippa den inre stressen över hur det skulle sluta. Och det var ingen förlustaffär heller, så det är bara att tacka de högre makterna i dessa tider. Köparnas marknad kan vi ju konstatera.

Annars så bor min kära vän Anna här ett tag nu, och det är så kul att få tillbringa lite extra tid med henne! Känns som att det var igår vi var nyinflyttade i Älvsjö och hade hela Stockholm kvar att utforska. Men det var definitivt inte igår kan jag konstatera. Sitter just nu med världens gosigaste sovande son i famnen, en sovande hund bredvid mig, en sovande man i sovrummet och förundras över livets outgrundliga vägar. Och för närvarande är jag inte så inspirerad av mitt kära Stockholm heller utan längtar bara till granarna och lugnet i norr.

Börja träna upp kondition och muskler var det ja! Insåg i tisdags när vi promenerade till Blackeberg hur oerhört dålig min kondition verkligen är. Jag blev anfådd, svettig i nacken och fick skitont i halsen, liksom värsta ansträngningsastman. Trodde jag var haj på promenader eftersom jag är ute varje dag med Corbin. Men snacka om att ljuga för sig själv. Han stannar ju minst var femte meter och ska lukta på blommorna! Blir inte mycket kondition där tyvärr.

Så jag tänkte att eftersom det är så jäkla roligt att springa så ska jag börja löpträna! Eller, näe, skoja bah. Jag vet ju hur mycket jag hatar att springa, hur otroligt jobbigt det är, speciellt innan jag kommit iväg, men även under själva springandet. Psykiskt alltså. Det där tävlandet med mig själv blir jag galen på. Får tvångstankar att jag måste hinna si och så många lyktstolpar till innan jag får vila, fast jag håller på att dö i en hjärtattack. I skolan hatade jag att springa, och om jag ska analysera det lite djupare så tror jag det bottnar i att jag egentligen alltid har hatat att förlora. Fast hela livet har jag låtsats som att jag hatar att tävla... men det är ju helt klart inte sant. För då skulle jag väl inte bli så överjordiskt glad som vilken 5-åring som helst av att vinna!? Hur som helst, jag hatade att springa, fick ångest av orientering och typ dödsångest av längdskidor.

Detta var någonting jag försökte övervinna under mitt år på friskvårdslinjen på Stensund. Hade till och med löpning som ett stort projekt där ett Springcross-lopp på 12 km var målet. Ni kan ju gissa hur det gick. Blir nästan arg på mig själv när jag tänker på det, att jag aldrig genomförde projektet ordentligt och aldrig sprang nåt lopp. En jävla lat fegis bor det inom mig och den verkar odödlig.

Jaha, så nu är det ju världens bästa idé att börja löpträna helt enkelt. Gud vad jag verkar känna mig själv kasst alltså. Men man kan väl inte bara ge upp. Löpning är ju trots allt den smartaste träningsformen! Jag har inte råd med gym just nu, men löpning är ju gratis. Bara att ta på sig den där skitsnygga turkosa matchande löpdräkten som faktiskt ligger i garderoben och väntar, snöra på sig löpskorna och ta ett varv runt lillsjön! Kom igen nu Ida, jag vet att du kan! Rent logiskt alltså. Jag har två friska ben ju! Pepp pepp pepp.

Mål/planer för 2012

• Titta mindre på teven.
• Börja träna mina stackars förtvinade muskler och obefintliga kondition.
• Skriva musik.
• Bli friluftig. Typ åka skidor, skridskor, paddla kanot, fiska och gå på hajk i skogen. Tälta. Eventuellt.
• Konsumera ännu mindre. (Rimlig plan när man har ett helt tomt hus att fylla med möbler tex.?) Men loppis får godkänt.

Johan tycker att jag hycklar när jag skriver att jag ska konsumera ännu mindre. Enligt honom så konsumeras det rätt friskt tydligen. Men hallååååå jag måste ju framstå som en god människa som värnar om miljön och är duktig på att spara pengar!!! Annars skulle jag vilja ha någon storslagen plan, typ att skriva en bok eller nåt. Men jag nöjer mig sådär. Mina nyårslöftenslistor brukar alltid innehålla något som har med personlig utveckling eller relationer att göra, men jag skippar det med. Tycker jag rannsakar mig själv tillräckligt ofta sedan Dante kom till världen. Och jag känner mig förövrigt rätt nöjd med tillvaron och mig själv som det är! Skönt att kunna konstatera det. Fem grejer får räcka, och de känns rimliga att uppnå och det är saker jag verkligen vill genomföra.

Så har ännu ett år passerat! Galet som vanligt. Lite tid för eftertanke och summering skadar aldrig innan man går in i det nya, fräscha 2012 med hull och hår.

Hittade ingen bild från nyår förra året (mobilen blev ju stulen så de gick väl förlorade) men en från julafton. Vid denna tid låg Dante som en liten, liten myra i min mage och grodde. Men det visste vi inte då! Nyåret firade jag och Johan in med lyxmiddag på restaurang Kungsholmen. Vi gick hem tidigt till Corbin den kvällen och satt hemma och drack bubbel, tittade på raketer från fönstret och spanade in annonser på sommarstugor i Sundsvallstrakten och drömde om framtiden. Jag längtade otroligt mycket efter tystnad, skog och en egen tomt...

 

Den 3 januari, imorgon alltså, för ett år sedan, fick vi veta att vi två skulle bli föräldrar. Att vår lilla familj nu skulle bli en riktig familj! Att en ny liten människa skulle komma in i våra liv någon gång i augusti. (September blev det dock!) Och självklart är det denna stora händelse som jag kommer minnas från 2011. En lååååång graviditet med sjukskrivning de sista 3 och en halv månaderna, födelsen av Dante och sedan hans första fantastiska månader på jorden!

 

Andra saker som hänt detta år som jag vill minnas:

- Jag läste termin 2 på socionom-programmet.
- Jag fyllde 25. (Vill jag minnas detta verkligen? Var förmodligen trött den dagen och har typ redan glömt hur den spenderades...)
- Jag reste till Göteborg med Agnes och spelade på en mässa för funktionshindrade. Hon åkte tåg för första gången i sitt liv, vi bodde på flott hotell och hade skitkul!
- Jag och Johan reste till Spanien tillsammans med hela min familj. Detta blev ett äventyr på sitt sätt som jag tror vi alla sent kommer att glömma.
- Vi var på roadtrip till Dalarna och gick på galet bond-bröllop mitt i skogen.
- Vi satsade stort och köpte hus i Sundsvall!

Och nudå. Kära 2012, jag hoppas att du kommer med många små lyckliga ögonblick ur ditt sköte för detta är en helt ny epok i våra liv, ett stort äventyr, men också ett väldigt stort lugn önskar jag mig. Ett annat tempo med mer innehåll. Jag har snart fått den där tomten som mitt hjärta längtat efter så länge, och på den ska många underbara sommardagar och kvällar avnjutas framöver. Vi ska sola, grilla och leka som aldrig förr och jag tänker ta vara på varenda sekund av alltihop! Livet händer just precis nu och allt spännande ligger framför oss detta år!

 

 

De sista åren har jag känt mig så otroligt lugn i mitt temperament. Som att kroppen äntligen hittat en perfekt balans. Nära och kära får gärna skratta högt precis här om de vill, detta är en subjektiv analys. Hur som helst, annat var det med temperamentet i tonåren kan jag lova! (Och några år efter kanske...) Om folk liknar mig vid lilla My nu (ja, det har hänt fler än en gång) så kan ni tänka er hur det var då. Morran typ. Ofta hade jag inte ens någon stubin, den var inte kort, den fanns helt enkelt inte hos mig. Jag kunde bli så jädra ilsk så det svartnade för ögonen!

Oftast så har det ju bara varit fantastiskt att känna att jag är i princip opåverkbar, inget stressar upp mig FÖR mycket, inget förvånar mig FÖR mycket, inget berör mig FÖR mycket, inget gör mig riktigt riktigt arg, och mitt tålamod, åtminstone på jobbet.. är oändligt. Vilken superwomen va!?

Sedan gick man och blev mamma. Och tårarna bara sprutar åt alla håll! När som helst! Och ilsken blir jag när jag själv minst anar det och jag har inte en chans att värja mig mot kraften som bara väller ut! Och tålamodet är ett minne blott, som att jag aldrig haft nåt. Förutom med Dante, med honom är det orubbligt. Men det är väl dit allt tålamod går helt enkelt och därför finns inget över till alla andra stackare.

Det är en omställning som är lite svår att hantera och lite svår att acceptera faktiskt. Min självbild stämmer inte längre överens med verkligheten och då måste jag antingen ändra på självbilden eller rannsaka mig själv och ändra beteendet. Men det går ju inte. Stört på omöjligt! Det är inte jag som blir arg, det är liksom mitt inre, det är inte förnuftet, det är nån instinkt, aphjärnan eller vad det heter (reptil?) eller vafan HORMONER!?

För att stå ut med detta nya tillstånd så bestämmer jag mig härmed för att se detta som en tillgång. Jag älskar ju faktiskt den där arga, rebelliska 16-åringen inom mig. Jag har kontakt med mina känslor, och blir kanske till och med en bättre mamma av det (shit, ny teori!). Känslor är en drivkraft som kan ta en någonstans. Snälla, nöjda männsikor gör väl ingen skillnad här i världen? Man behöver lite ilska för att orka ändra på sådant som inte är okej. Och om det håller i sig så tänker jag att jag kanske blir en ännu lite bättre socialarbetare i framtiden, som faktiskt orkar försöka att göra världen till en lite bättre plats.

Wow, what a speach. Det är ju nästan så att man blir lite tårögd ;)

"Om man är arg så är man arg, konstaterade lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket."

"Till den här parken kom nu Snusmumriken med lilla My i fickan. Han smög sig runt staketet och tittade in på sin gamla fiende parkvakten.
Vad tänker du göra med honom? frågade lilla My. Hänga honom, koka honom eller stoppa opp honom?"

"Emma svarade inte. Hon tittade på osten... Hon sträckte ut tassen och stoppade osten i fickan. Sen vandrade hennes blickar vidare och fastande på en liten bit pannkaka.
Den är vår! skrek lilla My, tog ett skutt och satte sig på pannkakan."

"Lilla My är van att ta hand om sig själv, sa Mymlans dotter. Jag är mest orolig för den som råkar ut för henne!"

Vi har haft en fin helg som nu är till ända. Mamma, pappa och min systerdotter Lova dök upp här i fredags. Vi har promenerat runt sjön, lagat (pappa) och ätit god mat, spelat spel, spelat musik, shoppat på söder, hälsat på Hasse, öppnat julklappar och haft det gött!

Idag åkte de hem och jag och Dante begav oss återigen till söder för en julbrunch på Kvarnen med jobbet. Dante sov i vagnen nästan hela tiden och skötte sig helt exemplariskt så jag kunde käka god mat i lugn och ro och prata med assistenterna och sjunga hemliga julsånger i Agnes öra som ingen annan fick höra. Vi fick fina julklappar i form av glöggmuggar från Rörstrand som uppskattades mycket, i alla fall av mig! Vi fick samma förra året, fast med andra motiv, så nu har jag åtta stycken jättefina. Och jag älskar ju verkligen glögg (och fint porslin) så det passar ju utmärkt.

 

Till veckan blir det lite julklappsshopping, träff med mammagruppen, hämtning av julgranen som bara står och väntar på att få bli inburen och fin, tvättning av lillkräkarns (STORkräkarns?) hela garderob (får försöka tvinga in mig på nån annan stackares tvätttid IGEN, finns ju 5 maskiner) lagning av lite julmat, och massa mys med familjen bara! Just ja, fira julafton hos Dantes kära farmor ska vi också göra såklart!

Mitt lilla hjärta fick sina första sprutor idag trots att han var lite förkyld. Nu ligger han och sover, febrig och ynklig lillstackaren... huga alltså vad det gör ont i hjärtat på mig när han inte mår bra!

Mitt stora hjärta har gått och lagt sig för natten och själv sitter jag uppe i soffan och bara är. För mig själv. Själv. Så jäkla skönt! Har alltid älskat, uppskattat och verkligen varit i behov av att bara få umgås med mig själv ibland och göra ingenting, och nu är det nog ännu viktigare. Och ännu mer uppskattat.

Till helgen kommer mamma och pappa hit och imorgon blir Dante tre månader gammal. Redan! Dom lär ju få en chock när dom ser honom för han har ju växt en hel del sedan vi var i Sundsvall sist. Typ 2,5 kg eller nåt. Idag vägde han 7850 gram, som en helt normal halvåring typ. Kollade precis lite statistik och insåg att han väger som en helt normal 10 månaders till och med! Hallå liksom!? Stor och ståtlig sa Bvc-tanten idag. Själv så har alla mina 16 kilon runnit av för flera veckor sedan utan att jag lyft ett finger, men de återstående kilona är liksom lite omfördelade kan man säga... tur för mig att jag ändå hatar jeans. Har i och för sig inte provat dom på länge, men tänkte inte göra det heller. Obekvämare plagg får man leta efter.

Att vända på sig, förresten, lärde han sig ordentligt igår när vi sov hos farmorn. Han vände sig på mage så fort jag la ner honom på filten, nästan som en reflex. Så höll han på hela kvällen, men blev skitarg när han hamnade på mage och inte kunde vända tillbaka till rygg. Idag var den nya lärdomen som bortblåst när jag tog fram kameran och skulle filma, men han var ju helt slut lillskrutten. Vi får göra ett nytt försök imorgon.

Tänkte lägga upp en annan liten film men det verkar ju ta hundratals år! Återkommer med det.

Den natten föll den första snön
som vi alla väntat på
fast i år var det annorlunda
vi väntade inte i spänd förväntan
utan var mer i behov av en bekräftelse på att
framtiden faktiskt närmar sig
hela tiden
och det gjorde den ju
promenadstigarna blev frostigt vita
Och den lilla sjön bottenfrös på en natt
den blev helt stilla, som död
den pratade inte med mig mer
ville inte längre veta av mig
Den natten föll också några tårar
i en nymålad hall utan hatthylla
men de frös inte till is
de var varma av en slags kärlek
man inte varit helt medveten om
förrän den inte längre finns inom räckhåll
Råttan i tvättstugetrappen fräste åt mig
och dånet från flygplatsen och hela brommatrafiken
tog över mitt huvud som aldrig förr men på samma gång
var tankarna klarare än på länge i den där kylan
den där kylan som jag förberett mig på i prick 65 dar
ändå slog den till mig rakt i nyllet
och jag tror att det var slut den dan
dagen efter den där natten
jag tror att stockholm liksom bestämde sig för att göra slut med mig
lämna mig
sluta sig i ett frostigt vakum
som en sån där vacker snöglob man ivrigt skakade om som barn
men vars landskap aldrig kunde nås annat än i drömmen

1:a advent. Och min och Johans förlovningsdag. 2 år har hunnit gå sedan vi förlovade oss! Hur är det möjligt? Giftermål lär det bli, men hur och när är fortfarande helt oklart. Johan har jobbat tre nätter i rad och igår morse kom han hem med vackra blommor till mig!

 

Adventsfrukost. Risgrynsgröt är obligatoriskt, i alla fall för mig. Denna gång med sojamjölk... Dante får brutal kolik av vanliga mjölkprodukter. Det var väl inte riktigt samma sak kanske, men absolut helt okej. Det är kanske mer grejen faktiskt, som är viktig för mig. Att det blir risgrynsgröt. Sen om den smaker sojagröt eller vanlig spelar mindre roll. Hur det blir med lussebullar och pepparkakor vet jag inte, och vill inte riktigt tänka på heller. Om det ska bli några för min del så får jag helt enkelt baka dom själv. Funkar inte ens med smör i bakade grejer alltså. Synd bara att bakade grejer med smör i är lite av min favoritsyssla här i livet. Att ÄTA alltså.